

Jag har lämnat de två kilometrarna väg som kallas ”Biker friendly”, försedd med hela åtta S-kurvor. Nu är vägen återigen rak och bilvänlig. Jag kör mot Kõrgesaare – byn som svenskarna en gång kallade Hohenholm. Vi är på Dagö, sommaren 2024.
En vägskylt svischar förbi. REIGI. Men det var ju härifrån som…
Jag svänger in och stannar till på grusplanen framför den stora grinden som leder in till kyrkogården och till Reigi kyrka. En informationsskylt på parkeringsplatsen, med text på estniska och engelska berättar att här har varit svensktrakter.
Med betoning på ”har varit” för det var just härifrån som Dagösvenskarna förvisades till Ukraina och det som skulle bli Gammalsvenskby. Men den tragiska vändningen i historien nämns med bara några få ord på den stora skylten. Varför – tänker jag? Den försiktigt neutrala hållningen som stavas diplomati, lever tydligen här också. Inte bara i Sverige.
Men vad hände egentligen då, i slutet av 1700-talet?
Förhållandena för de fria svenskarna bönderna, höll på att bli omänskliga. De tvingades in i allt tyngre dagsverken av godsägaren på Hohenholm. Bönderna protesterade – de levde ju i Estland enligt ”svensk rätt”; de var inga livegna estniska bönder. Klagomål framfördes till baronen, flera delegationer skickades till Stockholm och Justitiekollegiet. Förgäves.
Vid den här tiden var Estland ryskt och Katarina II regent. Efter det att Ryssland under det Stora nordiska kriget hade erövrat Estland 1710, återlämnades godsen till sina tidigare ägare. Estland blev ett guvernement i Tsarryssland, med stor självständighet. I praktiken var det adeln – vare sig den var svensk, polsk, rysk eller tysk – som styrde och upprätthöll ordningen i landet.
Men Katarina II fick höra talas om de besvärliga svenska bönderna som hörde till baron von Ungern-Sternbergs gods Hohenholm. Som av en händelse behövde hon dugliga bönder till trakterna kring Dnjepr. Området hon nyss erövrat från Turkiet. De svenska bönderna blev hennes lösning. De skulle flytta dit. I Katarina II:s värld var bönder hennes och överhöghetens egendom. En detalj som bönderna som skickade delegationer till Stockholm missat. Slarvigt.


Jag startar bilen och kör vidare till en bättre utsiktspunkt i nästa by som heter Rootsi. Nå, det måste ha varit här de levde, tänker jag. Den frodiga naturen har lämnat en öppning ut mot vattnet. Landet är platt. Enstaka enar växer på gräsheden som övergår i hav.
Kanske var vyn lika vacker den där morgonen den 20 augusti 1781, när bonden Johan – eller någon av de andra i det långa följet – vände sig om på hästkärran och tittade en sista gång på sitt hem. Johans fru grät tyst vid hans sida. Barnen iakttog henne oroligt.
Kumulusmolnen hängde säkert lika oberört då som nu i ett band längs horisonten. Vackert-väder-moln. Solen sken. Himlen var blå. Havet grönblått. Så vackert.
En ljum bris fläktar kinden. Naturen bryr sig inte om att du befinner dig mitt i en katastrof. Naturen kör på med sin grej. Det långa följet av kärror, hästar, oxar och tolvhundra män, kvinnor och barn måste vidare. Johan visste inte vad de hade framför sig.
Nio månader och tvåtusen kilometer senare kom svenskarna fram till det som skulle bli Gammalsvenskby. Nu en decimerad och sargad skara; över hälften av de förvisade hade dukat under i den ryska vinterkylan.
Det gick både bra och dåligt för svenskarna vid floden Dnjeprs strand. De möttes av misstänksamhet av den tyska koloni som redan fanns på plats. Men den lutherska tron var stark och det svenska språket levde. Hundra år senare kunde byborna inviga en ny rejäl stenkyrka, större än den de lämnat i Reigi.
Men trots flit och idoghet, drabbades befolkningen av nya eländen. 1900-talet inleddes med ny kommunistisk regim. Alla egendomar av någorlunda storlek nationaliserades. Bönder var ett misstänkt rikt släkte och skulle minsann inte ha det bättre än annat folk. Som arbetarna. Konfiskeringarna av egendom, följdes av systematisk svält. Stalin var en hård herre. Gammalsvenskbyborna vädjade om hjälp och Sverige tog emot närmare niohundra av sina forna landsmän. Ett fåtal valde att stanna kvar under kommunistregimen.
Så var det dags för andra världskriget, och hade Reigibönderna bara inte bråkat och blivit förvisade, skulle de nu ha fått chansen att flytta till Sverige. I början av 1940-talet bodde 8 500 estlandssvenskar i Estland; de utgjorde en knapp procent av den estniska befolkningen. I samråd med tyskarna, som under 1941 – 1944 ockuperade Estland, tilläts estlandssvenskarna att ”åka hem” som de uttryckte det. Skutor lejdes av den svenska regeringen för att ombesörja hemresan. Omkring 7 500 valde att åka till Sverige.
De etniska esterna fick inte följa med. De fick själva ordna sin flykt, bort från sina hem. Till Sverige, till Tyskland, till Kanada, till USA. För många fanns det bara två alternativ: att fly eller dö.
*
Gammalsvenskby ligger i Ukraina, som blev en självständig stat vid Sovjetunionens sönderfall år 1991. Men Ryssland vill göra Ukraina till sitt igen och i den fullskaliga invasionen ockuperades regionen Cherson i april 2022. Gammalsvenskby hamnade i frontzonen. Framtiden kommer att utvisa om Gammalsvenskby blir ryskt igen.
Külaküla küla i augusti 2024.
Text och foto: Monika Luiksaar Lund